En cykeltur till Nordkap

Vad ska man göra om man har ett studieuppehåll på 6 månader? Jag fick en gång ett infall om att cykla hela vägen till Peking, men det kändes överambitiöst och inte helt säkert. Men jag ville ändå åka på en episk cykeltur… Jag hittade snabbt ett alternativ på destination: Nordkap.

Varför Nordkap? Jag har cyklat till Frankrike, Italien, och Tyskland innan. Idén av att cykla genom orörd natur och in i nordkalotten i total tystnad tilltalade mig. Här nedan kan ni följa min resa till Nordkap.

Notera: Alla bilder togs med min telefon, vilket har mycket lägre kvalité än vad du kan ha förväntat dig från oss.

Planen

Jag ville inte att resan skulle ta så lång tid på grund av tre anledningar: ett, jag kommer att cykla ensam, och jag ville helst inte vara ensam i en månad. Två, utmaningen att cykla långa sträckor varje dag tilltalade mig. Till sist, det är rätt dyrt i Skandinavien, så en kortare resa är snällare mot min plånbok.

Enligt Google Maps är distansen 3080 kilometer (med bil), så jag hoppades det skulle vara runt 3000 kilometer med cykel. Jag gjorde många långa träningsturer (300 km +), vilket min kropp hanterade väldigt bra. Baserat på denna information, beräknade jag att det skulle ta 10 till 12 dagar. Jag hade dock mina tvivel: min mest intensiva träningsvecka täckte 900 kilometer. Detta betydde att jag var tvungen att täcka dubbelt så mycket på samma tid, och man får inte glömma extra vikten från mitt bagage. Jag visste att jag var i bra form och att jag skulle kunna hantera detta mentalt, men det var oklart om min kropp skulle kunna hantera belastningen eftersom jag aldrig någonsin har gjort något som detta förut.

Min plan var att ta tåget tillbaka, jag valde att validera min inter-rail biljett under första veckan av min resa, utifall jag inte skulle klara resan.

Jag tog bara med mig nödvändigheterna, ju lättare desto bättre. Totalt bar jag med mig 10-15 kg. Cykeln för den här resan var min Giant Defy2, en relativt bekväm landsvägscykel, vilket kommer tillåta mig att spendera många långa dagar på sadeln. Jag hade även fästningspunkter på ramen för en väska, vilket var händigt under resans gång. Jag var säker på att min cykel skulle kunna ta mig hela vägen till Nordkap!

Korsa gränsen

Första stadien: Boskamp-Hamburg (380 km)
Jag lämnade hemmet tidigt på morgonen, jag kände mig optimistisk och entusiastisk, men med lite tvivel. Det är konstigt att åka ner på sin gata, på vägarna man känner väl, men att man nu är påväg till Hamburg… En entusiastisk kund från Hamburg hörde talas om min resa och han erbjud mig en plats att sova den första natten. Därför blev Hamburg mitt första mål. Jag hade hoppats på en trevlig sydväst vind, men det blev istället en sydost. Detta var egentligen inget större problem, men det betydde att jag var tvungen att resa väldigt tidigt och pusha mig själv hårt om jag ville ta mig hela vägen till Hamburg.

Jag körde redan fel vid Coevorden, bara 60 km från mitt hem. Detta betydde att jag var tvungen att addera 5 km på min resa, en resa som redan var lång nog. Utöver detta hade jag faktiskt inte råd med omvägar. Jag hade med mig min Garmin, men jag ville bara använda den i nödfall. Jag älskar friheten cykling ger dig, och jag är lite envis, därför vill jag inte överanvända min navigation. Jag kollade dock kartan på min telefon då och då, vilket var mer detaljerad än den kartan på min Garmin Edge touring. Jag hade även med mig en traditionell karta, som jag kunde placera på styret.

Cykelvägarna i Tyskland är väldigt olika från de jag är vana vid i Nederländerna. Massa olika konstiga gupp och gropar som man var tvungen att hoppa över, vilket dödar din fart. Ibland var jag tvungen att använda små grusvägar eftersom man inte får cykla på vissa vägar. Denna omväg tog mig dock genom vackra byar och trevlig natur, men det betydde även att jag var tvungen att cykla hårdare för att ta mig hela vägen till Hamburg. Speciellt med motvind. Som tur väl var, hade jag med mig rätt mycket mat. Jag behövde alltså inte stanna så ofta, men jag gjorde det ändå två gånger för att fylla på mina vattenflaskor. Jag hade nämligen bara med mig 2 liter vatten. Jag visste att jag var tvungen att äta och dricka ofta, eftersom min kropp skulle pressas till sin gräns på den här resan. Jag försökte att äta så ofta som möjligt förutom all högkalori och sockerrik mat, så att mitt matsmältningssystem skulle kunna klara av detta. Igen, jag kände mig optimistisk, men jag hade ändå lite tvivel i bakhuvudet.

Jag rullade in i Bremen runt 5, lite senare än vad jag hade förväntad mig. Det var mitt i rusningstrafiken, vilket gjorde det svårt för mig att hitta vägen till Lilienthal, en liten by utanför Bremen där jag kunde sätta kursen mot Hamburg. Vägen mellan Bremen och Hamburg var förvånansvärt vacker, med bra vägar och något bergig terräng. Omgivningen var lugn och fridfull. Mannen från Hamburg jag skulle sova över hos mötte mig på hans nya cykel, så från Buxtehude framåt fick jag nöjet att åka bakom honom hela vägen till Hamburg. Den sista biten på min första etapp kom med ett fint avslut: jag fick cykla igenom den stora hamnen i mörker. Jag blev varmt välkommen till deras hem, de hade även förberett ett varmt mål till mig! Jag sov som ett barn in Hamburg.

Tyskland till södra Sverige

Stadierna 2-3-4: Hamburg-Jönköping (622km)
Mitt nästa mål var Danmark. Första biten gick bra, men distansen (vilket var något längre än vad jag hade planerat) och vinden gjorde att jag hade lite återhämtning att göra nästa dag. Vinden hade ändrat riktning, från sydost till ost/nordost bris, inget jag kunde påverka ändå.
Efter att ha gjort den första biten på min egna orgienteringsförmåga hamnade jag snabbt på en väg mot Puttgarden. Vinden var väl inte ideal, men vädret var på topp. De böljande vägarna vid Tysklands kust var vackra, och förvånansvärt fyllda med turister.

Jag planerade att ta färjan till Danmark från Puttgarden, men för att göra detta måste jag korsa Fehmarsund. En enorm bro till Fehmarn ö. Efter att ha klurat ut en väg att krossa bron fann jag mig själv på en huvudväg, vilket i kombination med lastbilar och starka vindar var lite jobbigt. När jag väl kom fram till Danmark så letade jag kvickt efter ett hotell, eftersom klockan redan var runt 21:00.

Efter denna korta sträcka ville jag verkligen hålla tiden. Detta betydde att jag hade en rätt lång bit att täcka i den följande etappen. Dags för “mil-ätande”, mitt mål var Sverige! Vädret var bra, men med en sydost vind igen. Denna del skulle ta mig rätt över Danmark. Det gick upp och ner, oftast vackra vyer, bra cykelvägar och vackert väder gjorde denna bit helt fantastisk. Det enda dåliga: jag började bli lite bränd från den stekande solen.

Jag tog färjan från Helsingör till Helsingborg och från där försökte jag nå Markaryd innan klockan slog natt, vilket jag klarade precis. Jag hade självklart kört fel i Sverige också, och hamnat på en fantastisk liten grusväg med höga backar. Att cykla utan navigation gjorde min cykling mer äventyrlig! Vinden hade äntligen vänt sig till min fördel, vilket gjorde att jag kunde börja få upp lite fart under den sista delen av den här biten. Jag hade inte bestämt en destination för nästa etapp, men jag ville gärna täcka så många kilometer som möjligt då vinden var fördelaktig, och jag visste att vädret inte skulle vara så här vackert förevigt. Men först skaffade jag solkräm.

Följande dag täckte jag mig själv med solkräm och började cykla med en skön medvind. 2,5 timmar in i min etapp började det regna. Först var det hanterbart, men sen kom bara mer och mer regn. Jag bestämde mig för ta på mig varma kläder och jag tog skydd under en bro innan jag bestämde mig för att fortsätta. Jag bar med mig solkrämen under några etapper, men jag bestämde mig tillslut för att slänga den, i stort sätt helt oanvänd…

En stund senare var jag tvungen att ta skydd igen, jag körde därefter in i Jönköping. När jag väl var framme stötte jag på mitt första mekaniska problem: en söndrig eker. Det hade blivit lite för mycket för min cykel, med alla gropiga vägar och bagage. Jag hade dock med mig extra ekrar, men jag bestämde mig för att gå till en verkstad som kunde fixa hjulet. Nu var jag tvungen att hitta ett hotell och vänta tills imorgon.

Över hjärtat av Sverige

Stadier 5-6: Jönköping-Örebro-Gävle (447 km)
Jönköping ligger längs Vättern, vilket är en av de största sjöarna i Europa. När jag vaknade upp denna morgon hörde jag regnet smattra mot fönstret. Jag visste då att jag måste förbereda mig själv för en dag med regn och motvind…

Jag var först tvungen att åka till verkstaden för att fixa min eker, och därefter var jag tvungen att köpa regnbyxor. Dessa skulle komma till användning i denna (Jönköping-Örebro 209 km) och andra (Örebro-Gävle 238 km) etappen.

Dessa etapper skulle ta mig från södra Sverige till östkusten. Vägarna och skogarna kändes ändlösa, vilket tillät mig att ha djupa tankar om miljön, mig själv, och ja, allt möjligt… Jag kände mig bra fysiskt, men hur länge skulle detta hålla? Kan jag öka distansen för en dag? Kommer vinden att ändras? Om det är 9 plusgrader plus regn här, kommer det betyda att det kommer snöa när jag är framme i norr? Måste man vara lite knäpp för att bo här, mitt ute i ingenstans? Vad måste jag göra när jag passerar en skylt som varnar mig för fallande stenar? Är det verkligen nödvändigt att stirra på klippan efter fallande stenar? När kommer jag se min första älg? Ska jag fortsätta mina studier, eller försöka hitta ett heltidsjobb? Så här höll det på, om och om igen… Tankar som dessa passerade varje dag.

Lidandes längs östkusten

Stadierna 7-8-9-10: Gävle, Sundsvall, Umeå, Skellefteå, Luleå (776 km)
Stadiet mellan Gävle till Sundsvall var speciellt, eftersom det var där jag skulle fira min födelsedag på cykeln. Nu hade jag vant mig vid motvind, och att kämpa på i 200 km rörde mig inte i ryggen längre. Resan fick mig att tänka och sätta saker i perspektiv: vind är bara vind, you just have to deal with it! Jag var glad att regnat avtog och att jag kunde cykla den sista delen av min etapp i fint väder. Jag började dock få krämpor i mitt vänstra ben under de två sista timmarna, men jag var tvungen att bita i det sura äpplet och fortsätta. Jag visste att jag skulle må bättre när jag väl var framme i Sundsvall.

Sundsvall var tyst, faktiskt lite tråkigt och barerna som jag såg var inte så inbjudande. Det slutade med att jag letade upp ett hotell och la mig direkt. Jag tar den där ölen en annan dag. Nästa dag hade vädret klarnat och vinden var på min sida, nu kunde etappen mot Umeå börja. Min rutt tog mig mestadels på E4:an, vilket tur nog inte var lika trafikerad som vägarna i Nederländerna. På de flesta ställena var jag helt ensam, men på vissa ställen avsmalnade vägen och jag blev tvungen att vara uppmärksam på lastbilar som körde förbi. Min erfarenhet av cykling på echeloner, speciellt cykling i rännan, kom väl till pass när jag fick cykla på det smala ställena. Jag försökte att undvika att cykla på motorvägarna, men det blev mindre och mindre bra vägar ju längre norr man kom, vilket gjorde att mina vägval begränsades.

Fysiskt började jag brytas ner. Muskelkrämporna från igår kvarstod och de började att påverka min cykling. Jag började även känna mig hungrig, även om jag åt en stor hotellfrukost för 2,5 timme sedan. Jag hade ingen mat med mig, så jag bestämde att stanna i nästa by eller bensinstation för att fylla på. Dessa ställen kom inte på ett långt tag. Jag hade hoppats på att äta i Gallsgatter, men det fanns inte mycket mer än ett par hus, inga affärer eller matbutiker. Lyckligtvis fann jag en camping som hade en restaurang, där jag kunde äta ett par mackor. Ägaren tyckte jag var väldigt ambitiös som hade startat en sådan lång resa, hon sa även att det hade snöat i Nordkap dagen innan. Detta var väl inte jätte bra nyheter, men jag var tvungen att fortsätta, och hoppas att det inte skulle vara så illa som det lät.

Jag var inte redo för vinterförhållanden, så jag var tvungen att hålla ett öga på vädret för de kommande dagarna. Jag kunde nu äta och dricka ordentligt för resten av dagen, men mina muskelkrämpor blev värre. Jag lyckade dock lyckligtvis kämpa igenom smärtorna, eftersom jag så gärna ville nå Umeå innan natten. Krämporna tillsammans med kommentarerna om vädret gjorde att jag tappade lite hopp. Efter att ha laddat upp etappen på Strava blev jag förvånad över distansen jag hade cyklat. Det hade varit en hård dag på cykeln, och jag fick känslan av att distansen hade dubbelräknats.

Jag bestämde mig för att ta det lugnt nästa dag, jag skulle “bara” cykla 140 km. Det var en vacker etapp genom tyst och intensiv skog, jag såg min första älg och även lite snö. Mina muskelkrämpor blev värre, även fast jag cyklade lugnt och i en kortare distans. Det kändes som mina lår tog eld varenda gång jag var tvungen att klättra lite och så fort jag gick av sadeln så låste de sig. Att sätta sig på sadeln efter varje stopp var tortyrliknande, smärtan sköt sig genom hela benen. Jag gav inte upp dock, jag tvingade mig själv till Skellefteå. Plus, jag var tvungen att sova någonstans.

Den korta sträcka var tuff, eftersom jag var tvungen att ignorera all tvivel jag hade om den här resan. Jag tänkte tillbaka på något som Jose de Cauwer en gång sa. Fritt översatt, sa han: “but you are still moving…”. Allt skulle bli bra, så länge jag bara fortsatte, inget annat betydde något. Denna tankegång tog mig hela vägen till Skellefteå.

Denna natt började jag få seriösa tvivel på om jag verkligen skulle fortsätta hela vägen till Nordkap. Hur gärna ville jag nå Nordkap? Skulle jag någonsin återhämta mig efter detta? Har jag tränat nog? Hur kommer min kropp klara detta? Kan jag hantera 1000 km till på cykeln? Dessa tankar var i mitt huvud hela natten.

Jag ville till Nordkap, men inte till varje pris. Det gjorde mig inte så mycket om det gjorde ont, bara jag fortfarande hade kul. Jag behövde inte bevisa något för någon, inte ens för mig själv. Jag ville bara erfara en resa som denna. Jag ville inte att de nästkommande 1000 km skulle vara som ett levande helvete, efter allt, detta var min semester. En vilodag var inte heller så lockande, eftersom jag visste att jag inte skulle kunna komma upp ur sängen dagen efter. En lägre resa med kortare etapper var inte heller ett alternativ, eftersom jag ville vara bland människor och jag hade ett jobb att komma tillbaka till. Jag hoppades att sömn, frukt och vitaminer skulle hjälpa återhämtningsprocessen. Jag visste inte om detta skulle hjälpa, men jag visste att jag var tvungen att försöka för att veta.

Dagen efter var relativt enkel, bara 140 km cykling och jag hade tagit smärtstillande. Mina ben kändes helt ok, även när smärtstillandet hade slutat verka. All muskelvärk som fanns kvar var hanterbart, det som man kan förväntas sig efter ett träningspass. Jag började förstå att min muskelkramp hade uppkommit efter den långa sträckan jag hade gjort för några dagar sedan. I den trevliga staden Luleå fick jag mitt självförtroende tillbaka igen!

The Final Push

Stadier 11-12-13: Luleå, Pajala, Maze, Nordkap (851 km)
Efter ännu en god natts sömn, satte jag mig på sadeln med känslan att jag nu kommer lämna civilisationen och nu skulle de riktiga äventyret börja. Jag hade självförtroende i min förmåga ännu en gång, mitt självförtroende växte de första 30 kilometrarna, inga krämpor, ingen muskelkramp. Jag hade till och med medvind och vädret var underbart. Detta stärkte min kämpande.

Jag cyklade jämte en vacker å i flera kilometer, och efter detta cyklade jag in i en tyst och lugn region inom nordkalotten. Snöskotrerna och trähusen reflekterade en livsstil långt ifrån den jag är van vid från Holland. Gamla bilar som inte går att rädda är placerade lite här och där, troligen för att närmaste verkstad är 200 kilometer bort. Renar ser man väldigt ofta. De utomjordiska egenskaperna i denna världsdel fortsatte att förvåna mig.

Jag vill dock inte pressa mig själv för mycket den här dagen, så efter 200 kilometer hittade jag ett hotell och checkade in. Efter att ha laddat upp min senaste etapp, blev jag igen förvånad hur få Strava segments jag hade passerat, och hur få människor som hade avslutat dem. Detta visade mig hur glest befolkat den norra delen av Europa verkligen är.

Jag ville täcka 630 kilometer på två dagar. Jag mådde bra och detta kändes som ett ultimat avslut på ett roligt äventyr. Vädret var bra, vinden var på min sida, så jag kände att jag hade självförtroende. Den första timmen genom Finland gick bra, tack vare det vackra vädret och lugna vägen, en väg som jag kunde följa i över 100 kilometer. Vägskyltarna påverkade mitt tankesätt, Muonio 78 km, Muonio 53 km, Muonio 33 km… Denna nedräkning gjorde så att jag kom fram hela vägen till Muonio, sen gjorde jag samma sak till de andra städerna. Kautokeino 128 km, Kautokeino 93 km Kautokeino 76 km, Kautokeino 39 km, Alta 120 km, Alta 110 km, och så vidare… Detta uppmuntrade mig att jag faktiskt rörde mig framåt, men samtidigt kändes det som att vägarna var gränslösa. Detta stadiet sträcktes över Svensk-Finska, och Finsk-Norska gränsen.

Från sekunden jag var i Norge blev skogarna mindre och mindre intensiva, och växtligheten avtog. Snö blev en mer frekvent syn och vissa sjöar var bitvis fortfarande frusna. Jag kämpade vidare tills dagen blev natt, och till slut slog jag upp mitt tält någonstans på vägen mellan Kautokeino och Alta, inte långt från Maze. Till min stora besvikelse så var sovsäcken fortfarande blöt från den regninga åkturen från två dagar sen. Så jag tog på mig mina benvärmare och vindskyddet så jag inte skulle bli för kall.

Efter en kort natt fortsatte jag mot Alta. efter att ha passerat Alta var jag tvungen att besegra en tuff klättring. Denna klättring avslutades på en hög slätt, dessa slättar var en bisarr vy: knappt någon vegetation, och knappt inga människor. Trafik var icke-existerande. Jag hade aldrig känt mig så ensam som jag gjorde då, tills en busslast holländska turister kom. Värden är liten ändå…

Jag hade medvind igår, men idag jobbade den mot mig på min sista dag. Detta påverkade min fart något, men inte mitt humör. Jag var glad att temperaturen var rätt så hög och att det där hemska vädret inte kom. Efter att ha spenderat dagar i den intensiva skogen, blev dessa tomma slättar en stark kontrast. Man cyklade jämte kusten från Olderfjord till Nordkap, och det var där jag mötte min första resande cyklister. Det var en australiensare som hade börjat sin resa från Nordkap till Rom, och en tysk som skulle vandra från Nordkap till Gibraltar (7000 km under 200 dagar, genomsnitt 35 km per dag). Jag blev verkligen imponerad, då det såg ut som att han bar med sig 10 - 15 kg i bagage.

Jag klurade ut att Nordkapstunneln skulle blir det sista hindret. Nordkap är på en ö, och det finns en tunnel som går från fastlandet under havet med ett djup på 212 meter under ytan. I den första delen av tunneln åker man nerför, jag var tvungen att bromsa regelbundet för att på ett säkert sätt nå botten. Jag höll mig så långt som kan på höger kant, för att på så sätt hålla mig borta från all trafik. Ljudet som uppstod i tunneln var helt sinnesjukt, men kunde höra ett eko långt efter att bilarna hade passerat. Allt ljud gjorde det också förvirrande för mig om bilar kom bakifrån eller framifrån. Den sista biten gick upp för en lutning, men eftersom detta var den sista biten bet jag mig själv i tungan. Även om det gjorde ont i kroppen.

Efter tunneln hade jag 50 kilometer kvar, denna väg ledde mig genom en stening och sanding terräng. På vissa platser fanns det snö kvar. Dem två sista milen blev de mest ansträngande, då vägen gick upp och ner. Ödelandskapet, snön och tomheten lämnade ett varaktigt intryck. Klockan 21:00 den kvällen kom jag fram till Nordkap. Jag var väldigt trött, men på samma gång var jag så lättad och tillfredsställd. Jag hade gjort det! Jag tog några snabba bilder sedan började jag letande efter ett hotell. Vilket var en och en halv mil tillbaka. Jag hade mycket tid att titta runt i morgon.

Resan tillbaka hem

Nästa morgon hade jag ingen lust att cykla över de branta stigningarna för att komma till Nordkap. Jag hade sett sevärdheterna, så jag bestämde att stanna i sängen lite längre. Efteråt satte jag mig på min cykel och körde söderut, eftersom jag skulle ta tåget hem. Innan jag kunde göra så hade jag 600 kilometer att täcka för att komma till Kiruna tågstation. Jag träffade en österrikisk kille på vägen som reser genom Europa med sin husbil och han erbjöd mig två burkar Red Bull. Han hade kört hela vägen genom Norge, men hade blivit väldigt försenad på grund av kraftigt snöfall. Jag fick ännu en gång känslan av att jag hade haft mycket tur med vädret. Den sista sträckan till Oberfjord kännetecknades återigen av kraftiga regnskurar som fortsatte hela natten. Detta fick mig att ta en buss tillbaka från Oberfjord till Alta.

Vädret var betydligt mer rättvist från Alta och framåt, och jag ville passa på att åka till Kolari genom natten under midnattssolen. Det visade sig att Kolari station var närmare än Kiruna. Även om muskelsmärtan kom tillbaka något, spelade långa avstånd ingen roll för mig längre, eftersom tanken på att få gå på ett tåg hem följande morgon gjorde att jag bet ihop. Det var konstigt att cykla hela natten utan solen verkligen gick ner, och utan ljuset någonsin bleknar.

Det var svårt för mig att föreställa sig hur det skulle vara under tiden på året när det knappt finns något dagsljus alls ...

När jag kom till Kolari station på morgonen, var den helt övergiven. Den stora salen var låst och även om min finska är obefintlig, men jag kunde urskilja att det inte skulle avgå några tåg härifrån den här dagen... Det var ett ganska oväntat bakslag! Det märkliga med en resa som denna är dock att du stöter på alla möjliga negativa saker längs vägen: regn, motvind, kramp, brutna ekrar, ett par punkteringar, en våt sovsäck ... Allt detta påverkar hur man ser på bakslag som dessa, och tillåter dig att sätta saker i perspektiv. Så jag lade mig ned på en bänk framför stationen, och fick sova tills jag blev väckt av två tonåringar som tog scooter-körlektioner på en tom parkeringsplats. Enligt dem skulle en enda tåg avgå denna veckan, och det är på lördag... När jag hörde detta beslutade jag mig att åka till ett hotell och nästa dag tog jag tåget hem från Luleå.

Avslutande

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig i början, men jag njöt av min resa. Jag hade rest till en otrolig del av Europa. Nordkap visade sig vara 3117 kilometer bort, som tog mig 13 dagar att täcka. Jag har lärt mig mycket om mig själv under den tiden, och det har definitivt lärt mig att sätta saker i perspektiv. Om jag skulle göra något liknande igen? Jag är inte säker. Min resa till Peking är långt ifrån säkert åtminstone. För nu kommer jag att fortsätta mina studier och på mitt jobb på Mantel. Vi får se vad framtiden bär.

Jag vill tacka alla för deras stora stöd, reaktioner och för att jag fick låna de redskap jag har använt. Utan er hjälp, skulle detta äventyr ha varit mycket mindre häftigt.

Cykla till Nordkap

STRAVA
För data freaks och Strava fans: all statistik kan hittas i min Strava profil (som sagt, mängden fallhöjdsmeter som omfattades verkar lite off).